thoughtsofgreen

 Det kommer stunder då vi måste fråga oss själva vad som är värt, vad vi vill lägga vikt vid, vad vi vill satsa och lägga ner tid på. Det är inte alltid lätt att veta vilken väg man ska gå, det gäller att försöka hitta en balans och försöka accpetera att vi aldrig kommer veta vart vägen tar oss men att det på något sätt kommer ordna sig i slutändan.


Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov
men älskling vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön
och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö ....